I denna film, inspelad sommaren 1949, drömmer en medelmåttig violinist i symfoniorkester om en framgångsrik solokarriär medan det gnisslar betänkligt i hans äktenskap. Den klassiska musiken står i centrum, med långa scener från repetitioner och konserter. Så här beskriver dirigenten (Victor Sjöström) det: ”En glädje som är så stor, så särskild, att den ligger bortom smärtan och den gränslösa förtvivlan. Ni förstår, det är en glädje bortom allt förstånd.”

Handlingen kretsar runt den odrägliga violinisten Stig (Stig Olin), vars hustru Marta (Maj-Britt Nilsson) lämnar sin plats i orkestern för att bli hemmafru och ta hand om den floskelfyllde mannen och barnen. Inspelningen gjordes i Helsingborg och Arild. 

Symfoniorkestern befinner sig i Helsingborg och Helsingborgsvyerna är många. Bland annat ser man Kärnan och Tycho Braheplatsen med den typiska Tycho Brahe-brunnen och ett flertal gatumiljöer. ”Den här sakramentskade stan där det bara äts och äts!” beskriver Victor Sjöströms koleriske dirigent staden i filmen.

Även om Bergman inspirerades till manuset av sina många besök på Helsingborgs konserthus, så spelades själva orkesterpartierna in i Musikaliska akademiens stora sal i Stockholm. Men så här sa han i Bilder: 

I Helsingborg fanns en svårt underdimensio­nerad symfoniorkester, som frejdigt spelade sig igenom den stora symfonilitteraturen. Så ofta jag hade tid och möj­lighet bevistade jag orkesterns repetitioner. Som säsong­final skulle man fram­fö­ra Beethovens nionde. Jag fick låna partitur av di­ri­genten Sten Frykberg och kunde leva med i den lil­la orkesterns och den obetalda men lidelse­fulla amatörkörens dödsföraktande arbete. Det var en mäktig och rörande ansträngning. Ett prakt­fullt uppslag till en film. 

Vid Arilds nabb sitter de unga tu på klipporna med Kullen i bakgrunden när de bestämmer sig för att bli ett par på allvar. Det är också här de tillbringar somrarna när barnen kommit, och Kullen blir allt mörkare – kanske en förvarning om filmens obönhörliga slut?