För att inte tala om alla dessa kvinnor är en lättsam komedi om ett manligt geni, en cellist, som lever i ett storslaget hus, Villa Tremolo, fullt av kvinnor som alla svärmar runt honom. Till huset kommer Cornelius (Jarl Kulle), den inbilske musikkritikern som ska skriva hans biografi. Det visar sig bli svårt att komma på tu man hand med den store, men desto lättare med de vackra kvinnorna. 

Norrvikens trädgård, med alla sina olika rum, passade som handen i handsken för denna Ingmar Bergmans första färgfilm som överhuvudtaget var en visuell smällkaramell. I de olika fantastiska trädgårdsmiljöerna placerades skådespelerskorna (Bibi Andersson, Harriet Andersson, Mona Malm, Eva Dahlbeck, Karin Kavli, Gertrud Fridh, Barbro Hiort af Ornäs) ut i olika konstellationer alltmedan Jarl Kulle självupptaget tramsade omkring dem. 

Bergman hade under en längre tid ägnat sig åt vad han kallade sin ”färgfilmsskola”, och utfört olika färgtekniska experiment som nu låg till grund för den färgskala som användes i För att inte tala om alla dessa kvinnor. Det är troligt att Bergmans besvikelse över slutresultatet och den ljumma svenska kritiken bidrog till att det dröjde flera år innan han gjorde en färgfilm igen. 

I Bilder skriver Bergman följande: ”För att inte tala om alla dessa kvinnor gjordes för att SF skulle tjäna pengar. Att den sedan blev en stor tillgjordhet från början till slut är en annan historia. Jag påpekar i Laterna Magica: ’Ibland krävs det betydligt större kurage att slå till bromsarna än att skjuta av raketen. Jag saknade det modet och insåg, för sent, vilken sorts film jag borde ha gjort.”