Denna film som först lades på is när Ingmar Bergman fick lunginflammation 1965 handlar om den skygge konstnären Johan Borg (Max von Sydow), som tillsammans med hustrun Alma (Liv Ullmann), har dragit sig tillbaka till en liten ö i havsbandet för att finna ro. Men han plågas av mardrömmar, ångest och demoner och av sitt eget sviktande konstnärskap. Filmen beskrivs ofta som en dramaskräckfilm eller gotisk skräcksaga, omnämns som Bergmans enda rena skräckfilm och bjuder på en hel del surrealistiska inslag. Exteriörerna till Vargtimmen spelades huvudsakligen in vid Hovs hallar; på ungefär samma plats där den berömda scenen med Döden som spelar schack i Det sjunde inseglet hade spelats in mer än tio år tidigare. Max von Sydow är tillbaka i den unika och vackra men hotfulla naturen, som nu filmas av Sven Nykvist. Denna gång möter skådespellaren/rollfiguren inte döden utan ett flertal demoner och utsugande karaktärer både i fantasi och verkligheten – vilka allt mer flyter samman.

Hovs hallar och havet därutanför är ständigt skrämmande i denna film. Konstnären genomlider mer eller mindre upprörande och märkliga sammandrabbningar under sina försök att måla på klippstranden eller på sina rastlösa promenader på höjden ovanför havet. Huset där Johan och Alma bor, med vidsträckt utsikt, ska ha byggts speciellt för inspelningen. Längst och mest suggestiv är den kusliga och obehagliga scen, då också de mörka och spetsiga klipporna gör allra starkast intryck, där Johan både dras till och skräms av en ung pojkdemon, som visar sig ha vampyrtendenser, och som Johan ”tvings” slå ner och dränka. Denna scen har varit föremål för många och långa tolkningar.

Så här säger Bergman själv i Bilder angående scenens påstått erotiska motiv :

”Felet är att dämonen skulle ha varit naken! Och om man tar ett steg vidare: Johan skulle också ha varit naken. Detta föresvävade mig när vi filmade episoden men jag orkade inte eller vågade inte eller orkade inte våga föreslå Max von Sydow detta.”